Mötet mellan människor

Någonting jag ofta tänker på är mötet mellan människor, särskilt i vardagen. Jag finner det mycket intressant att bara se, höra eller känna doften av en annan människa för ett litet ögonblick. Det ger mig förnimmelser, minnen, en våg av känslor som rädsla, glädje och trygghet.

På bara någon sekund har vi bestämt hur den andra människan är. Allting sker snabbt i vårt undermedvetna och vi måste vara vakna och observanta på dessa tankar och inte ta dem för givna eller tro att de är sanna. Tankarna bygger ofta på tidigare erfarenheter och referensramar. Om man t ex får upp negativa tankar om en annan människa så bör man fråga sig själv varför man får en negativ bild och varifrån den kommer. Kan det vara så att tanken säger mer om mig själv än om den andre? Först när individen vågar göra detta har den en möjlighet att möta den andra människan på ett öppet och nyfiket sätt. Vilket jag tror man kan göra genom att medvetandegöra sin egen rädsla.

Man får aldrig glömma att det är min egen tolkning av verkligheten som också skapar verkligheten i stunden och i längden.

Att mötas mellan gränser som; generationer, social tillhörighet, sexuell läggning, etnisk tilhörighet eller annat, är något som för många kan vara svårt och för andra enkelt. Mötets eventuella svårigheter grundar sig vanligtvis i samma sak, en rädsla som ofta bygger på lättja eller okunskap.

För att bli av med okunskap så måste vi uppmuntra vår nyfikenhet och lita på den mänskliga varelsens lust att utvecklas och lära sig nya saker. Författaren Kaj Pollack säger t ex att man bör se andra människor som givare av kärlek eller som rädda människor som ber om kärlek. Ta med den tanken i nästa möte och se vad som händer med dig och den andre!

Om en situation uppkommer där man anser att man borde göra något, men kanske väljer att inte göra det, är det viktigt att rannsaka sig själv: varför väljer jag att inte göra något trots att min impuls säger att jag borde. Är det en rädsla hos mig att avvika från normen? Eller kanske en rädsla för att göra bort mig? Eller är det något som påminner mig om något som jag upplevt tidigare?
Om någon t ex säger något nedlåtande om homosexuella kanske man väljer att inte ifrågasätta det då det kan vara en jargong i gruppen eller en grupp där man är ny som medlem. Men vad händer hos individen i gruppen när du tillåter denna jargong att pågå? Hur ska gruppmedlemmen, och gruppen i sin helhet, förstå att det hon/han sagt inte är okej om man inte förmedlar det? På så sätt fortsätter diskriminering och kränkande handlingar/uttryck att leva – pga en passiv social miljö, som i det här exemplet också kan grunda sig i ren lättja.

Tänk vilken effekt det skulle kunna ge om alla människor, alla gånger de anser någon göra fel, uppmärksammar personen om det. Om vi valde att uttrycka det vi känner, tänker eller gör det vi anser rätt i så många situationer som möjligt skulle vi kunna flytta berg.

Vart vill jag nu komma med allt det här?

Att vi människor bär ett ansvar för våra handlingar. Ett ansvar vars effekter sträcker sig hela vägen ut i världen. Jag påstår att många av världens problem, som konflikter och krig, skulle kunna elimineras om individen tog ansvar för sina tankar, handlingar och respekterade sina känslor i vardagen. Man brukar skämtsamt säga att alla egentligen bara behöver en kram – men tänk om det vore så enkelt – som Kaj Pollacks tanke ovan.


p.s. det här inlägget är min sambos som skapats under samtal ikväll. d.s.